|
I
En sen novembereftermiddag år 1972 stod Poeten utanför dörren till sitt blivande hem i den lilla staden vid ån och betraktade den upplysta domkyrkans vitkalkade fasad. Snön föll sakta och lade sig mödolöst till vila på hustaken. Tystnaden var påtaglig trots att det var mitt i en stad. Själva huset satt på ett nästan självklart sätt i sin sluttning och tycktes konversera än med kyrkan, än med ån som längre ner, svart och sävlig ålade sig mot havet, samtidigt som det höll ett vakande öga på sin närmaste granne,
Berglöfs stenhuggeri, som på andra sidan gatan tillfälligt tycktes vila
sig i den ljuvligaste tystnad. Poeten stod stilla en stund och undrade om han faktiskt hörde "dämpat i snön trampet av hundrade fotpar, författares fötter som [...] kommit och gått, funderat, skrivit och supit."* Han öppnade dörren med det fiskformade mässingshandtaget och steg in.
Det låg skymning där inne. De grå väggarna tycktes sucka tungt och taket och golvet var så nära varandra att Poeten undrade hur han överhuvudtaget skulle rymmas in. De redan döda poeternas andar flaxade tysta omkring i de tomma rummen men försvann hastigt in i sina hörn när de märkte gestalten i dörren. Golvet knarrade när han tog några steg in i hallen. Han kunde välja, gå en trappa upp eller en trappa ner, trots att huset från gatan föreföll byggt i bara en våning. Han valde att gå ner. Ner i Köket och Krogen och hastigt vidare genom
trädgårdsdörren ut i trädgården.
Trädgården låg på en sluttning och det var alldeles tydligt att den långsamt makade sig ner mot Mellangatans lockande kullerstenar. Och där i mörkret gick Poetens hustru med en liten spade och grävde ner tulpanlökar i jorden, för tjälen hade ännu inte anlänt. Syrenerna spretade med sina nakna grenar mot husfasaden och när Poeten kastade en blick uppåt, märkte han att huset var mycket högre på den här sidan, och att det nästan hade antagit herrgårdsfasoner. "Det ska nog bli bra", tänkte han då och bugade sig diskret för någonting, allting, huset, hösten, den lätta snön, hustrun med spaden och tulpanlökarna. Hon hade fått nästan alla i jorden nu och han hjälpte henne med de sista. Och medan de gick där tillsammans och grävde i den mörka myllan och föreställde sig blomprakten som skulle möta dem nästa vår i deras nya boning, kom en dikt susande längs ån och landade i Poetens huvud: "De spelar där nere i jorden. / Där är musik och man dansar. / Hör du musiken som
strömmar? / Jag ser på din blick att du hör. / Från jorden har det kommit i oss, / kommit i mig, kommit i dig. / Jordens musik är kommen i oss. / Jag ser på din blick att du hör.**
II
Men inte förrän i augusti ett knappt år senare hade Poeten flyttat in med sin familj. Huset hade tagit emot dem med en slags vänlig reservation, det hade nämligen blivit utsatt för en hel del omvälvningar och reparationer, vilket alltid har varit svårt för Hus Med Anor att finna sig i, det är ju så skönt och behagligt att bara vila i det gamla och invanda. Och har man sina rötter i sjuttonhundratalet bör man behandlas med respekt, tyckte Huset, vars innandöme på nedre botten än en gång fick utstå radikala ingrepp. Men när allt äntligen var färdigt och väggarna i mellanvåningen hade fått sina nya vackra färger i rosa och grön pastell och allting skimrade och lyste som om Huset varit nyfött, mycket tack vare stora ansträngningar av Poetens hustru, då drog det en suck av lättnad och omslöt den nya familjen inom sina väggars hemlighetsfulla hägn, varpå det försjönk i ett tillstånd av fridsam kontemplation.
Poeten och hans hustru började trivas riktigt bra i sitt nya Hem. Det finns dock tillförlitliga källor som förtäljer att Poeten mer än en gång sent om kvällarna sågs komma rusande med andan i halsen uppför Berggatan, för att hinna hem och sova en stund innan han igen tidigt nästa morgon hastade ner i motsatt riktning, för att inte missa bussen som förde honom till plikterna som väntade i högar på arbetsbordet på Universitetet i huvudstaden. "Men man vänjer sig vid allt", tänkte Poeten och lärde sig att sova i bussen.
På sina lediga stunder promenerade Poeten gärna omkring i staden, ner till fiskstånden vid Åstranden, om det var sommar, eller också tog han fram sin cykel och trampade fram i en dikt: "Min trygghet dessa dagar är min cykel. / Jag leder den försiktigt ut ur skjulet, / öppnar grinden mot gatan med de / knottriga stenarna / och promenerar ut i trafiken. / Det mesta som jag ser är bekant, / inte minst människorna som jag möter, / utom turisterna förstås, som är bekanta bara som grupp. / Jag har tid att stanna och tala / med dem som har tid att stanna och tala / med mig." ***
En gång en tidig söndagsmorgon ringde det på dörren till Diktarhemmet. Poeten gick och öppnade. Utanför på gatan stod två äldre morgonpigga engelska damer som undrade om Mr Runeberg var hemma, om det kanske rentav var han själv. Poeten funderade en stund. Frestelsen var stor, men det for genom hans huvud den där gången "på en Runebergsfest i Borgå. Festtalaren hade hållit sitt festtal och flängde omkring i dansen. En av de närvarande borgåborna tog lagerkransen från Runebergsbystens huvud och placerade den på festtalarens efter att först ha förminskat den i nödig mån med hjälp av en säkerhetsnål. Festtalaren dansade vidare med Runebergs krans på huvudet. Då ilsknade den gamle till och kastade sig handlöst i golvet och krossades i tusen bitar. Låt aldrig någon klä dig i andras lagrar"**** var den lärdomen och Poeten visste ju alltför väl att POETEN var en känslig natur som lätt tog illa vid sig och utan pardon kastade sig i golvet och gick i tusen bitar när som helst om han blev stött. Så Poeten avstod. "Nej", sade han, "det är ett misstag, Runeberg bor inte här. Han bor i sitt hem vid Alexandersgatan. Men jag är rädd att han har flyttat." "Flyttat? Å, så tråkigt då. Vart kan han ha flyttat?" "Ja, det är ju länge sedan redan", sa Poeten och log snett, "men vill ni framföra en hälsning är det bäst att ni går över floden till begravningsplatsen, där har han hållit till ett bra tag, ända sedan 1877, faktiskt. Hans hustru huserar där också, minsann. De frukosterar nog med maskarna som bäst." De båda damerna betraktade Poeten en lång stund. Sedan betraktade de varandra och det dröjde några sekunder innan deras anletsdrag fann sina rätta uttryck. Därpå böjde de lätt på sina hattprydda huvuden, tog farväl och vände ryggarna till. Poeten följde dem med blicken när de vandrade förbi Edelfeldt över torget i riktning mot Östra långgatan där de försvann mellan husen.
III
Hus Med Anor brukar hålla sig med hemligheter och Diktarhemmet var inget undantag, det fick Poeten och hans hustru erfara. De hade ju läst om
Elvira****, flickan som för länge sedan varit piga i huset, Vita huset, som det kallades på den tiden, och som insjuknade svårt i den farsot som på ett så respektlöst sätt for fram med befolkningen i Borgå. Människorna dog som flugor och man var tvungen att begrava dem i en massgrav för att få ner alla i jorden innan de började ruttna. Också Elvira hamnade där, men det fatala var att hon inte var död. Hon vaknade sent på natten och tyckte att det kändes väldigt trångt och mörkt och kvavt och hårt i bädden. Man kan väl med fog förmoda att det var med en lätt känsla av panik hon lyckades praktisera sig ut ur sin kista och upp genom lagret av jord, som lyckligtvis var ganska tunt. Därpå tog hon sig på darrande ben hemåt i natten, naturligtvis, vart skulle hon annars ta vägen? Men hemma blev förskräckelsen stor när liket knackade på dörren. Efter den upplevelsen fann Elvira aldrig riktigt balansen igen. Och även sedan hon dött alldeles på riktigt tycktes hennes själ ständigt orolig. Vissa nätter hasade hon rastlöst omkring i Diktarhemmet åstadkommande märkvärdiga ljud i mellanvåningen. Och ibland när Poeten kom ner efter en sömnlös natt hände det att han hittade sprutkannan omkullstjälpt på golvet, alltid på samma ställe, men inte alls där den stått föregående kväll. Han noterade en vattenpöl framför kakelugnen. "Precis som blodpölen framför spiseln i slottet Canterville", tänkte han och ryste.
Möjligen får det där med sprutkannan sin förklaring av katten, men det är det ingen som med säkerhet kan bekräfta.
Det finns en liten Grå Gubbe i Huset också. Honom hade varken Poeten eller Poetens hustru sett till, men de hade hört att han kunde uppenbara sig vid oväntade tillfällen. En gång kom en grupp studenter och professorer och docenter från Uppsala på besök till Borgå. De skulle göra en exkursion i Östra Nyland för att undersöka de märkvärdiga ortnamn som de hört att förekom där, sådana som Drombom och Mörskom och Mickelspiltom, till exempel. Efter väl förrättat värv återvände gruppen till Diktarhemmet där de blev bjudna på förfriskningar, som bl.a. bestod av rostade spindlar, en av Husets beryktade delikatesser. Under måltiden underhöll värden sina gäster med en rolig berättelse om den lille Grå Gubben som lär ska spöka i huset. En stund senare ringde det på dörren och Poeten gick och öppnade. Döm om hans förvåning då han såg vem det var som stod där ute och ville in. Det var den lille Grå Gubben som helt kort meddelade att han kom för att mäta radonhalten. Han bar ett mässingslod som hängde i en ked i handen och där hängde en liten droppe från hans näsa också, och han stod inte att hejda. Vad kunde Poeten annat göra än be honom stiga på. Den lille Grå Gubben brydde sig inte alls om gästerna, som höll på att sätta spindlarna i vrångstrupen när de fick syn på den märkliga uppenbarelsen, utan hasade tyst väsande över golvet med sitt lod. Från hörn till hörn tassade han alltmedan han noga iakttog lodets svängningar och mumlade någonting som lät som besvärjelser. När han var klar gled han ner i köket och försvann. Och sedan dess har han inte synts till.
Senare har det för säkerhets skull konstaterats att radonhalten i Huset inte överstiger de tillåtna värdena.
IV
Åren gick och Poeten och hans hustru började känna sig som om de var ett med sitt Hus Med Anor i den lilla staden vid ån. Det enda förargliga var transformatorn som stadens beslutsfattare i sin outgrundlighet hade bestämt att skulle placeras mitt i deras trädgård, eftersom det var den bästa platsen i stan för en transformator. Den förseddes dessutom med väggar och ett litet tak, för explo- sionsfarans skull! Ingen tyckte om den. Den fann aldrig sin plats i den gamla historiska miljön och inga växter trivdes runt den heller. Den var enfaldig, helt enkelt.
Poeten satt gärna i biblioteket och skrev. Det blev en hel del diktsamlingar under årenas lopp, och prosaberättelser också, men hur skulle det kunna vara annorlunda i en så inspirerande miljö. I Gröna rummet intill biblioteket hängde de gamle: Procopé och Gripenberg, Hemmer, Lagerborg och Enckell och ibland var de så påtagligt närvarande att Poeten tyckte att han kunde föra långa samtal med dem. Det blev en hel del intressanta möten med andra, levande, diktare också, förresten. Det mest oförglömliga av dem var nog mötet med Björnstjerne Björnson, men det har Poeten själv beskrivit i en av sina böcker.******
Det blev en massa gäster också, förstås, de kunde faktiskt räknas i tusental, de som kommit och gått. En del tillställningar var mer minnesvärda än andra, men de allra flesta fester hade varit mycket trevliga och lyckade. En gång hade en internationell litteraturkongress bestående av närmare tvåhundra personer besökt Poeten och hans hustru i deras hem. Den gången hade man nog en känsla av att väggarna bågnade och taket lyfte sig och att hela Huset stånkade och stönade. Men allt gick väl och gästerna var nöjda och glada när de frampå småtimmarna gav sig av i sina bussar.
Ofta hände det sig att förbipasserande "inifrån hörde ett dämpat surr, såsom av flugor tätt sammanpackade i bottnen av en håv. Stundom urskiljdes ock en klarare ton. Det var, när någon av dem (gästerna), stående på ett bord eller en stol föredrog en visa, munter eller vemodig alltefter sångarens sinnesförfattning eller hans hemtrakts musikaliska sed.
Slutligen, när morgonens aning redan skönjdes i öster, reste de sig alla och sjöng tillsammans sången om ljusets försvar. Strax därefter låg festhuset tyst, som om någon hade sänkt ner flughåven i ett ämbar med vatten."*******
Så kom då dagen när det var dags att ta farväl av Diktarhemmet. Poeten och hans hustru stod i köksdörren och tänkte på tulpanerna som hade växt sig vilda i trädgården under alla åren som gått. Och de tänkte på alla andra blommor och växter hon sått och planterat och vårdat med ömhet och omsorg. Och de lyssnade till musiken som alltjämt strömmade från jordens djupaste inre. "Visst känns det vemodigt", tänkte Poeten och i samma ögonblick kom en svala farande med de två sista stroferna i en sonett som han arbetade med till Diktarhemmets ära:
De ljusaste av denna sommars nätter
är nu förbi och mörkret återvänder.
Den härlighet vi haft i våra händer
behåller vi på minnets blå disketter.
Vi bryter upp! Mot huvudstad och slätter
likt flyttfåglar mot välbekanta stränder.
Och åren sina eldar för oss tänder
till ledning när vi kurs på målet sätter.
Fast vi har haft det gott vid Borgå-Nilen,
i Diktarhemmet, som vi djupt skall sakna,
så tar vi med förtröstan plats i bilen.
Det är som vägen skulle börja rakna
när vi ser fram emot de sista milen
som vi förväntas ännu vara vakna.
(Gästboken, 15.8.1993)
|
|
|
Och i augusti 1993 kom flyttbilen; en dag för tidigt. Men det är en annan historia.
* Dikter vid särskilda tillfällen
** Herdedikter
*** Mellan jul och ragnarök
**** J.L. Runeberg och hans vänner
***** Se Lauri Heiman: Muistorikas ystävällinen Porvoo.
Pro
Borgoa 1985
****** Berättelser ur mitt förflutna liv
*******Enl. Ibn
Fadlan i Dikter vid särskilda tillfällen
Text: Nina Kihlman
Foto: Helmut Diekmann
|
