Bilderboken hette Vad hände sen och hade röda pärmar med ett stort runt hål på framsidan och ett litet på baksidan. Den var skriven av en tant som hette Tove Jansson. Jag minns att jag först förhöll mig ganska oförstående till hålen och alla de sönderklippta sidorna inuti. En gubbe som hette Schildt hade gjort det med en stor sax. Han fanns i boken och såg sträng ut.

Figuren som svängde sin mjölkkanna gav mig inga vibrationer. Färgerna var närmast skrämmande, hemulens dammsugare var likadan som den vi hade hemma och därför bekant på ett otrevligt sätt. Jag kunde redan läsa, men bokstäverna var så pass snirklade att jag hade svårigheter med dem. Det blev min mamma som gång på gång fick ställa upp:

Från-mjölkbutiken-klockan-fem
Ett-litet-mumintroll-gick-hem.

För övrigt tyckte jag mumintrollet var allt annat än litet på de där bilderna, men det var början på en lång och meningsfull vänskap.

Efter Mumins intåg hos oss kunde jag så småningom höra fullvuxna använda sig av citat som också jag kände till: "Pliktkänsla är bara hämningar", kunde de säga till varandra. Det gjorde att jag hade något gemensamt med de stora människorna, de som härskade över mig. Jag kunde nicka i samförstånd med en fullvuxen i ett femtiotalsklimat, där man annars skulle veta sin plats. Att jag inte hade en aning om vad pliktkänsla eller hämningar var för någonting var inte väsentligt, då heller.

Några år efter boken med hålen i pärmarna hade Mumintrollet, Muminmamman, Muminpappan, Snusmumriken, Tooticki, Snorkfröken, Mymlan, Lilla My, Sniff, Filifjonkan, Hemulen, Mårran, Hattifnattarna, Stinky (min rangordning), etablerat sig i min sinnevärld som något som fanns i verkligheten. Likaså Mumindalen, muminhuset, badhuset och båten Äventyret. En sorts tillbedjan? Flykt från verkligheten?

I muminlandskapet kände jag mig i varje fall hemma, för jag hörde till de privilegierade som om somrarna bodde i skärgården. Holmen befann sig så nära Helsingfors, att om man stod vid bastuviken och spanade mot öster kunde man se Johanneskyrkans dubbeltorn, och det var ju bara ett stenkast från Hennes hem. Hon var ju inte där om somrarna, men i alla fall.

De egentliga muminböckerna, och till dem räknar jag alla ända fram till Pappan och havet, formar i mitt tycke en lång sommar fylld med äventyr. De är inflätade i varandra så att de nästan bildar en enda tjock bok som skrevs då jag var liten och behövde en lycklig dal. Mumindalen har ju sitt eget tidsbegrepp: man lever intensivt på sommaren, när hösten kommer fyller man magen med granbarr och går i ide. Nästa vår börjar allt på nytt utan att man blivit äldre. Ingen dör av ålderdom. Det är klart, så här tycker mitt barndomsjag. När jag blev äldre upptäckte jag också allt det andra.

Vad fyller ett mumintrolls liv? Jo, åskväder och hattifnattar som är farliga men inte så farliga. Nattliga seglatser i full storm där det enda bekymret är om man har tillräckligt med smörgåsar med sig. Spännande kometer, vulkanutbrott och över-svämningar och framför allt att inte behöva bekymra sig för det världsliga. I Farlig midsommar väller en flodvåg in genom Mumindalen och översvämmar allt. Också i muminhuset stiger vattnet i salongen och familjen retirerar till övre våningen för att vänta ut ovädret. Så trygga är deras katastrofer att de behöver en väckarklocka för att vakna tidigt följande morgon så de kan se vad översvämningen ställt till med. Husets nedre våning ligger under vatten, likaså köket:

- Och inget morgonkaffe, sa pappan.

Muminmamman tittade mot salongstrappan som försvann i det oroliga vattnet. Hon tänkte på sitt kök. Hon tänkte sig fram till spiselkransen där kaffeburken stod och undrade om hon kommit ihåg att skruva på locket. Hon suckade.

- Ska jag dyka efter den? frågade mumintrollet som tänkt samma väg som hon.

- Du kan aldrig hålla andan så länge, kära barn, sa hans mamma bekymrat.

Muminpappan tittade på dem. Jag har ofta tänkt, sa han, att man nångång borde betrakta sina rum från taket istället för nerifrån golvet.

- Menar du..., sa mumintrollet förtjust.

Pappan nickade. Han försvann in i sitt rum och kom tillbaka med en cirkelborr och en smal såg. Alla stod runtomkring och intresserade sig medan han arbetade.

Muminpappan tyckte nog att det var lite

hemskt att såga sönder sitt eget golv, men sam-tidigt djupt tillfredsställande.

En liten stund senare fick mumintrollets mamma för första gången betrakta sitt kök uppifrån. Förtrollad stirrade hon ner i ett svagt upplyst ljusgrönt akvarium. Hon skymtade spiseln, diskbänken och slaskhinken nere på botten. Men alla stolar och bord simmade omkring uppe under taket.

"Så hemskt lustigt", sa muminmamman och började skratta.

Ett nästan slumpmässigt valt avsnitt ur en Muminbok, men det visar hur de klarar av sina problem. Det är snudd på lättsinne och värt att avundas.

Jag har ibland reflekterat över det faktum att dedär trollen sällan eller aldrig använder sig av ordet "problem". Allt det jag i vardagslag suckar och stönar över, förvandlar de till hisnande upplevelser och spännande gemenskap. Redan det att de utanför varje fönster har en repstege så man slipper gå i trapporna om man vill, är ju början till ett äventyr. Vid den här åldern hindrar mig ingen och inget att hänga en repstege under vilket fönster jag vill, men ändå gör jag det inte.

Illustrationerna i de här "egentliga mumin-böckerna" står i fullständig harmoni med berättelserna. Sista kapitlet i Trollkarlens Hatt innehåller ett avsnitt där Muminmammans borttappade väska hittas. I glädjen ordnar man en stor augustifest. (Tänk ett så bra skäl!) En Toveteckning över festen med lyktor i träden, fyrverkeri över dalen, skålar som höjs och en otrolig fullmåne över Ensliga Bergen får mig fortfarande att avundsjukt gnälla: Varför får inte jag vara med!?

Är jag riktigt ärlig mot mig själv, vet jag nog att jag är med och festar så snart jag har hängt ut repstegar.

Hur som helst, teckningen är sagolik, festen sagolikt beskriven. Anser någon förresten att muminböckerna är sagor?

Med Pappan och havet - min absoluta favorit - förändras stämningen. En kall fläkt går över det farliga som inte är så farligt, och det okända kommer med. I Pappan och havet känner sig pappan åsidosatt av sina familjemedlemmar, de är alltför självständiga och han får inte beskydda dem. Han får inte släcka mossbranden som pyr, han får inte tända höstens första fotogenlampa: "Somliga pappor bestämmer alltid om det är lagom att tända lampan, mumlade pappan i sin tekopp." Han är grinig och långleds.

Mjukt och självklart flyttar familjen ut till en fyr i yttersta havsbandet, kanske för att få ordning på sig, kanske mest för att de behöver få vara sig själva.

Seglatsen till fyren börjar. Pappan vill vänta till solnedgången, för en stor avfärd är lika viktig som de första raderna i en bok.

"Det var alldeles tyst, bara rodret knakade sakta. Nu sov de allihop, pappan var alldeles ensam med sin familj. Han var mycket vaken, mera vaken än han någonsin förr hade varit."

Hemma i Mumindalen förbereder sig det hotfulla och det okända - i Mårrans skepnad - på att följa efter. Hon ställer sig i strandvattnet och låter det frysa till en isflotte under henne. "... Hon såg ut som en stor, vacklande läderlapp mot horisonten, det gick långsamt men det gick. Hon hade tid. Hon hade ingenting annat än tid."

Ute på fyren går ingenting som det var tänkt. Pappan får inte igång fyrljuset, mamman längtar hem och mumintrollet vet varken ut eller in på sig själv. En fiskare som bor på ön är det hemlighetsfulla personifierat. Havet visar upp ett anlete som familjen aldrig sett i sin trygga hemvik. Det är bara Lilla My som stortrivs på ett nästan småjäkligt sätt.

Mot slutet av boken börjar träden långsamt klättra upp mot fyren. Så här tilltrasslat är alltsammans:

Men vad menar de, viskade mamman och tittade på mumintrollets pappa. Varför gör de sådär!?

Pappan bet i sin pipa och letade förtvivlat efter en förklaring. Det var så hemskt att behöva säga 'jag vet inte', han var så trött på att ingenting förstå.

Till slut sa han: Det är sånt som händer om natten... nattens förändringar, förstår du.

Mamman stirrade på honom.

Det skulle kunna tänkas, fortsatte pappan nervöst. Jag menar, något slags hemliga förvandlingar ute i mörkret och om vi också kommer dit ut och ökar det hela, jag menar förvirringen, så blir den så stor att alltihop finns kvar när man vaknar...

Men s n ä l l a du, sa mamman bekymrad.

Pappan blev eldröd.

I slutet av boken börjar fyrens invånare förstå, både som familj och individer. Pappan står vid bränningen och hans hav vandrar förbi "i våg på våg, fräsande och överdådigt, lugnt och våldsamt".

Men de flyttar inte hem till Mumindalen.

Om Pappan och havet satt jag och skrev uppe på ett berg i inlandet. Det var i mitten av juli och jag hade kånkat ut en gammal ångdator och dragit en lång förlängningssladd från huset. När jag hörde det första åskmullret och tittade upp begrep jag för ett ögonblick inte vart fyren och bränningarna hade tagit vägen. Att den boken är havet, åtminstone mitt hav, blev klart på en gång. Allt det som trollen känner för havet där ute på sitt skär, gör jag också.

För ganska länge sen åkte jag omkring i en öppen båt i Borgå skärgård, halvt på måfå sökande efter Klovharun, kobben där Jansson bodde under somrarna. När jag väl hittat den var det enkelt att kliva iland. Det var på den tiden hon och Pietilä ännu höll till där, men det hindrade mig inte på något sätt. Ingen fanns på plats och en helgedom är till för att besökas. Nyckeln hängde på sin spik. Jag klev in. Längre än till tröskeln till det kvadratiska rummet med ett fönster i varje väderstreck kunde jag inte förmå mig att gå. Ett närgånget granskande av deras personliga grejor skulle ha förstört allt. I stället nosade jag omkring ute på klipporna, i pingelpottarna, längs strandbrynet. Jag kände på varje sten och tittade på horisonten tills den flöt ihop med allt och bara blev rymd omkring mig.

Strandhugget på Klovharun gjorde att något sade klick. Allt det som människorna ändrat på eller lämnat i fred var precis som jag skulle ha gjort, om jag haft talangen. Den lilla ön smalt in i mina muminböcker, eller tvärtom.

Jag åkte därifrån i en exalterad sinnesstämning. Mina mumintroll hade blivit ännu mänskligare.

Sent i november är boken där Tove Jansson lämnar trollen för gott. De finns, men de är ute på seglats med Äventyret. Huset får hysa folk som har dykt upp för att de saknar muminfamiljen, var och en på sitt sätt. Hemuler, onkelskrutt och filifjonkor smågrälar medan de väntar på värdfolket. Senhöstens tysthet lägger sig över dalen, men ingen familj syns till.

"Just innan solen gick ner slog hon en rämna av ljus i molnbanken, kall och vintergul, och den gjorde hela världen mycket ödslig.

Och nu såg homsan Toft stormlyktan som pappan hade hängt i masttoppen. Den hade en mild varm färg och den brann stadigt. Båten var mycket långt borta. Homsan Toft hade god tid på sig att gå ner genom skogen och följa stranden till båtbryggan, precis lagom för att ta emot fånglinan."

Så här slutar Sent i november, så här slutar också berättelserna om Muminfamiljen. När jag läste de sista raderna första gången, det var i början av sjuttiotalet, fick jag en klump i halsen. Dalen skulle ju inte mera få uppleva något nytt. Jag hyste faktiskt känslor som förlust, vemod och besvikelse. Då jag läste den på nytt alldeles nyligen hoppades jag att familjen den här gången skulle hinna fram till bryggan och säga hej innan boken tog slut. Om man växt upp med en trollfamilj och deras bekanta, är det inte alldeles enkelt att bara rycka på axlarna och tycka att författare har rätt att låta nära vänner försvinna för all framtid. Det kunde ifrågasättas om goda författare ens har rätt att dö...

Jag blev en gång tillfrågad om det inte finns någonting i Mumindalen jag kunde opponera mig emot. Svaret är nej, det finns det inte. Dalens invånare går inte att klandra just för att de inte ens försöker vara fulländade. Figurerna är inte för bra, inte för dåliga, inte tråkiga, inte alltför spännande. Med enbart de här egenskaperna kunde jag med fog tycka ett de är jämntjocka i överkant, men eftersom de också är begåvade med naivitet, godhet och humor kan jag inte kritisera dem. Aldrig.

Under den ohyggliga tid i en människas liv som kallas pubertet, lyckades muminböckerna med konststycket att fortfarande fascinera och intressera. Nu frossade jag i språket. Många gånger tyckte jag i min barnslighet att det bara är att apa efter, så självklart enkel och tydlig verkade hennes text. Men Janssons unika skriftspråk är och förblir hennes eget, det går inte att härma. Ännu har jag inte sett någon som skulle ha lyckats.

Som medelålders karl läser jag fortfarande muminböckerna med jämna mellanrum, Farlig midsommar och Pappan och havet skall läsas på sommaren, Trollkarlens hatt och Det osynliga barnet då vintern är som mörkast. De övriga trollböckerna brukar knacka på min axel när de behöver bli lästa. Varför det är så vet jag inte.

För mig är det inte viktigt att veta i vilken ordning Tove Janssons muminböcker är skrivna. Det är inte heller viktigt att kunna analysera hennes produktion och veta vad och vem som symboliserar det ena eller det andra. För ett antal år sedan beställde jag Boel Westins doktorsavhandling Familjen i dalen till julklapp. Jag började läsa med stora förväntningar, men efter en stund märkte jag att den analyserar sönder och samman de uppfattningar jag har om Janssons muminkaraktärer. Sånt är farligt och hotfullt, och eftersom man inte skall ta onödiga risker lade jag ifrån mig boken. Jag läser helt enkelt inte sådant som kunde skada min personliga muminvärld.

Dagens Muminland och tecknade TV-filmer anser jag vara ett hån mot den Riktiga Mumin och hans familj, som lever i sin dal vid havet och de Ensliga Bergen. Man får gärna hälsa på, men man skall hitta den rätta stigen. Jag vet att den finns, jag ränner ju där stup i kvarten och de tycker bara det är trevligt.